I backspegeln

Tänker att med ett par års avstånd till skolans värld kan det passa bra med en försiktig retrospektion, vad ser jag nu som jag inte såg när jag befann mig i stormens öga?

Det borde egentligen vara busenkelt att hålla på med skola. Vi skall lära eleverna bra saker och de som skall undervisa eleverna skall ha så bra arbetsförhållanden att de kan känna balans mellan krav och resurser. Det uppnår man bl a genom att reglera saker, hur mycket tid som skall läggas på undervisning, hur stora grupper max får vara osv. Så är det inte nu. Nu balanseras mängden undervisning och gruppstorlek med hur budgeten ser ut. Är det en skola med många elever som behöver mycket hjälp blir det dubbelt tungt kan man säga. Varför är det då inte så enkelt längre? En gång gjorde jag en jämförelse mellan hur skolan såg ut 1990 och hur den ser ut idag, det kan man hitta här. Det har gått fyra år sedan jag gjorde jämförelsen och inte mycket har hänt tyvärr, särskilt inte på systemnivå. Politiker tror fortfarande att det går att driva skola som ett företag med ständiga effektiviseringar och genom att sätta upp mängder med mål som skall kontrolleras och följas upp och som inte gör att eleverna lär sig ett dugg mer.

Det som ändå haft störst inverkan på att allt blivit krångligare är antagligen friskolereformen och hur den utvecklats, från en tanke om småskalighet och alternativ pedagogik till skolkoncerner med oklara ägandeformer. Från en trygg förvissning om att alla skolor skall vara bra skolor till att sälja ett varumärke för att få så lättundervisade elever som möjligt. Allt och alla drabbas av detta.

När jag tittar tillbaka blir det där med den så kallade valfriheten också problematiskt, frihet för vem, kan man fråga sig. Frihet för den som vet att man skall sätta sitt barn i kö från födseln, frihet för den som är insatt i systemet, frihet för den med egen utbildning, frihet för den som behärskar språket. Jag tillhör de som åtnjuter den friheten men jag är också väl medveten om alla de som inte har tillgång till de “rätta” verktygen. En del som försvarar systemet kallar det cyniskt för “den rättvisa orättvisan”. Det gör mig väldigt, väldigt arg.

Varför har vi då skola egentligen? Vad skall vi med kunskaper till? Ibland får jag frågan om “vad kunskap är för mig”, Mitt svar är alltid ungefär detsamma, “Sådant vi behöver för att inte bli trampade på” eller för att citera punkaren Johnny Rotten, "Get smart, read as much as you can, and find out who is using you."

För ett par år sedan var jag på resa i Albanien. Vi var ett litet sällskap som fick en fantastisk guide, en universitetsprofessor. Jag tror att han berättade mycket mer än det som kanske stod i hans manus, kanske leddes han av våra nyfikna frågor. Han talade bland annat om Enver Hoxha som när han kom till makten bestämde sig för att alla skulle omfattas av allmän skolgång för att bryta den utbredda analfabetismen. Så småningom lyckades han också med det. Det han kanske inte hade tänkt på är att ju mer kunskap ett folk får desto högre krav ställer människor på ett annat samhälle. Så blev det även i Albanien.

En annan utbildningsresa jag gjort var till Chile. Vår skola hade utbyte med en kommunal skola i Concon. Det var innan Chile hade lämnat den marknadsliberala skolan, (väldigt lik den nuvarande svenska), som funnits i många år. Det som stannade kvar hos mig då var bristen på kompensatoriska effekter av skolan, “born poor stays poor” var det som gällde. Det skapade ett utpräglat vi-och-dom-samhälle med bl a gated communities. Vi är på väg dit i Sverige också, det trodde jag aldrig att jag skulle behöva uppleva. Istället för att reformera bort problemen bygger vi in oss. Tryggheten blir bara inom den egna gruppen och den valfrihet vi värnar blir i förlängningen till en ofrihet. Men, vi kan lära oss något av Chile, det går att bryta ett osunt system.

Sverige är numera ensamma i världen med ett system där det är fri etableringsrätt, d v s vem som helst kan starta en skola, dessutom med möjlighet att driva den så att vinsten blir så stor som möjligt. Det är faktiskt inte många av Sveriges väljare som tycker att det här är bra, ändå fortsätter det på samma sätt år efter år. Den enda rimliga slutsats som går att dra är att det finns så mycket pengar att tjäna på svensk skola att näringslivets intressen går före folkets. Det svenska skolpengssystemet är så absurt att humorprogrammet Svenska nyheter inte behöver anstränga sig för att göra komik av det, de kan bara berätta rakt upp och ner hur det fungerar.

Hur ser då framtidsscenariot ut i Sverige? Den skola vi när just nu är en som gör skillnad på vi och dom och med politiker som tycker att vissa har rätt till en bättre skolgång än andra. Ett samhälle av vinnare och förlorare. Vad gör det med människor? Vad gör en upplevd orättvisa för människovärdet? Vilket samhälle vill vi ha? Ett vad-tjänar-jag-på-det-här-samhälle eller ett solidariskt samhälle där vi ser att ett tryggt samhälle är ett samhälle där alla känner sig inkluderade och känner framtidstro? Det finns mycket forskning om vilka faktorer som skapar ett tryggt samhälle. Basfunktionerna skall vara uppfyllda, arbete, mat på bordet och bra bostäder. Bra skolor och en generell välfärd är andra. Det här vet vi. Vi vet också att bra skolor innebär, om inte vaccin, så i alla fall stora möjligheter att förhindra kriminalitet.

Varför går vi då emot större segregation, mer uppdelning i skolor med bra och dåliga förutsättningar, det som vi vet leder till ett mer otryggt samhälle? Tryggheten blir inom gruppen och den valfrihet vi värnar blir i förlängningen till en ofrihet.

Vill vi verkligen ge barn olika värde?

Det är bara vi som kan svara. Kommer vi att kunna bortse från egennyttan och se att ett samhälle är som starkast när vi bygger det tillsammans? Jag hoppas. I så fall kan vi inte ha kvar vår dysfunktionella skolsystem. Gärna flera alternativ att välja mellan men inte med de incitament som nu finns, där det mer handlar om att kunna tjäna pengar än att skapa ett samhälle som upplevs jämlikt och rättvist.

Det här borde inte vara en komplicerad fråga alls. Alla vill ha ett tryggt samhälle. Alla vill ha en så låg kriminalitet som möjligt. Alla vill ha en bra skola. Alla vet att skolan innebär ett samhällsskydd och en beredskap för trygghet och demokrati. Alla vet detta.

Allt det här såg jag tyvärr även när jag befann mig i stormens öga. Nu är det fler som också vet. Men det räcker inte.