Heja Sverige!

Vi är många som älskar Sverige och tycker att det är det bästa landet att leva i. Vi vill att det skall fortsätta att vara så.

Vi vill att det skall vara tryggt för våra barn, demokratiskt och jämställt.

Vi vill att våra barn skall få uppleva glädjen i att få lära sig saker, att växa och utvecklas med sin kunskap.

Ibland har vi en dröm om hur det var förr när samhället var så oproblematiskt att vi inte behövde låsa dörren, när våra barn själva kunde traska till skolan, när fröken var en trygghet och en auktoritet, någon vi litade på och såg upp till. När den närmsta skolan var lika bra som alla andra och kunde utgöra en möjlighet till klassresor. 

Det är faktiskt inte så länge sedan det var ungefär så. Ca 30 år för att vara noggrann. Visst fanns det skolor även då, med klasser och lärare av varierande kvalitet, visst fanns det en stelbenthet i frånvaron av alternativ och en del barn hade säkert mått bättre av att gå i en annan typ av skola än den som tillhandahölls. Men i stort var den bra och trygg.

Det skapades också alternativ allteftersom, Montessori, Waldorf, föräldrakooperativ, personalkooperativ och andra stiftelser som fortfarande driver skolor.

Sedan vet vi vad som hände, vi fick världens mest marknadslojala skolsystem. Jag tänkte inte uppehålla mig kring det.

Det jag funderar över är vad de här förändringarna har för inverkan på samhället i stort och för vår känsla av att kunna känna oss trygga. Det finns mycket forskning om vilka faktorer som skapar ett tryggt samhälle. Basfunktionerna skall vara uppfyllda, arbete, mat på bordet och bra bostäder. Bra skolor och en generell välfärd är andra. Det här vet vi. 

Vi vet också att bra skolor innebär, om inte vaccin, så i alla fall stora möjligheter att förhindra kriminalitet.

Varför går vi då emot större segregation, mer uppdelning i skolor med bra och dåliga förutsättningar, det som vi vet leder till ett mer otryggt samhälle? Ett samhälle som leder till ett “vi och dom” där “vi” måste skydda oss från “dom”. Det byggs “gated communities i Sverige”, det trodde jag aldrig att jag skulle behöva uppleva. Istället för att reformera bort problemen bygger vi in oss. Tryggheten blir inom gruppen och den valfrihet vi värnar blir i förlängningen till en ofrihet.

En förklaring till att vi inte riktigt tar till oss det här är att vi värnar grupptillhörighet framför fakta.

– Vi stärker gärna sammanhållningen genom att aktivt särskilja oss från andra. Särskilt gruppstärkande är det att förhålla sig negativt till andra grupper, till exempel genom att undervärdera eller förringa deras insikter. Kommer ny fakta från motståndargrupper är vi extra obenägna att lyssna. Blandade grupper och andra strukturer i samhället kan dämpa tendensen, enligt professor Klintman vid Lunds universitet.

Precis detta upplever jag just nu när det gäller skolan, när fakta i form av statistik blir för besvärlig tar man helt enkelt bort möjligheten till insyn. Det är faktiskt helt obegripligt och gör mig livrädd.

Det här borde inte vara en komplicerad fråga alls. Alla vill ha ett tryggt samhälle. Alla vill ha en så låg kriminalitet som möjligt. Alla vill ha en bra skola. Alla vet att skolan innebär ett samhällsskydd och en beredskap för trygghet och demokrati. Alla vet detta.

Det finns egentligen inget som hindrar Sverige för att återigen gå i den riktningen om vi bara bestämmer oss för det. Tänk om vi kunde utvidga vår tillhörighet till hela samhället istället för bara till den egna gruppen. Så bra det skulle kunna bli.

Heja Sverige! Hela Sverige!